villovagen.blogg.se

Trött, trött trött, oj va energi operationen tog och då låg jag ändå och sov hela tiden. Fem timmar blankt kom jag in på och en blygsam blödning på två deciliter, bra jobbat av teamet. När allt var klart fick de tyvärr sy om vid en artär som hade blivit skadad, pulsationerna var inte helt bra, skön när man hör att de har varit noga. Fick lugnande på salen inför operationen, sen minns jag inget mer förrän jag var på salen igen, lite blåst på konfekten kan jag känna, hade varit kul och se hur operationssalen i alla fall såg ut, men icke. Pia min fantastiska kollega i tidigare liv sövde mig och det gjorde hon med bravur, helt smärtfri vid uppvaknandet, trodde ett tag att operationen inte blev av, helt otroligt. Idag är det dag fyra efter operationen, känns som jag sovit sen i måndags. Dag fyra blev lite av en inspektionsdag, dags att titta i spegeln hur det ser ut. Magen platt och fin som utlovat, och bröstet, ja kanske liknar mest en fyllig bulle i detta läge, kan behöva lite g-krafter framöver. Bröstet är jättefint!! Nu är det i alla fall gjort och jag är så glad för det och det har gått så bra, över förväntan. Skickar med en bild på lite blod, får bli en beskrivning på genomgången operation.

 

Nu installerad på salen, duschad och klar för natten. Har bekantat mej med min rumskamrat och vi kommer absolut att trivas ihop, vi har ju mycket gemensamt, Känns pirrig och faktiskt lite spännande på samma gång, stor dag imorgon. Har sagt adjö till min vän, protesen, som har lurat så många, nu har den jobbat klart. Tack för lång och trogen tjänst.

Det är lätt att vara kaxig när många dagar är kvar inför dagen D. Nu dags för fas 2 alltså en rekonstruktion av nytt bröst. I morgon skall jag skrivas in inför operation den 20 oktober alltså på måndag!! Läskigt!

 

På frågan om jag vill ha någon med så har svaret blivit "nej då, jag ska bara träffa operatören, narkosläkaren och en sjuksköterska, fixar själv", kaxigt:/

I dag ångrade jag mej, känns tungt att åka själv i morgon till Akis, där första utmaningen är att hitta en P-plats. Tänkte att om jag har 11/2 timme på mej att hitta en P-plats så ska jag inte behöva känna mej stressad. Det är viktigt att man inte känner sig stressad, det vet jag.

 

Berättade för  Milla om mina farhågor och att kaxiga Fia har dragit så här i elfte timmen.

Så ringer Milla upp igen och berättar att hon styrt om sin dag i morgon och kan följa med och det är då i denna stund som allt brister och jag förstår vad jag utsätter min hjärna för när jag tror att jag kan vara kaxig och klara allt själv.

TACK Milla!

 

Slutade skriva efter vecka på Masesgården,  jag vet inte varför, blev bara så.

Det var en intressant också lärorik vecka på Masesgården. Vi var en grupp på 10 kvinnor som alla haft bröstcancer. Det man kan konstatera är att ingen cancerupplevelse är den andra lik, alla vi upplevde sjukdomen på olika sätt och vi hade alla olika ork för vardagen och för arbetslivet. Det visade sig att den enda som hade arbetat under hela behandlingen var jag, kände mej som ett ufo.

Jag hade lite uppdrag efter visstelesen, bland annat att ta kontakt med min operatör, behöver höra återigen hur det såg ut i mitt bröst och min prognos utifrån det. Det är viktigt att man är trygg med beskeden från läkare innan man kan gå vidare med bearbetningen av cancern.

Jag bokade tid till min läkare och det kändes bra efter det mötet, jag kommer att överleva, jag är trygg i den tanken.

Ett annat uppdrag var att ta hand om själen, ifall den inte hunnit med att fatta vad som hänt, eftrsom jag jobbat hela tiden och bara "kört på".

Jag bokade tid till kurator och gick dit två gånger, kändes faktiskt inte som jag behövde sitta med henne, jag bestämmer mej för att själen mår också bra. 

So far so good.

Min konvalescent vecka börjar närma sig, helt otroligt va fort tiden går. Det är ett tag sen jag skrev, lite lat tror jag.

 

Strålningen blev klar så småningom, lite försenat eftersom maskinen var trasig en hel vecka. Förseningen gjorde att först firade jag med mina väninnor när jag skulle varit klar med strålningen, sen firade jag med min mamma, pappa, Tommy och Evelina med en middag när jag var klar, bra va. Det finns alltid nått att glädjas åt i vardagsbruset.

Jag blev ordentligt sönderbränd efter strålningen, nått jag inte räknat med. När allt gått så bra blev strålningen det värsta, märkligt, hade hört att det var det lättaste jämfört med cytostatikan. Nu i skrivandet stund är är allt läkt och jag mår bra igen. Jag har ju jobbat hela tiden så det var inte alltid så skönt att sätta på sig kläderna på brännskadan, med lite värktabletter och stor portion envishet så funkade det skapligt ändå.

 

Nu har jag köpt biljett till Leksand och Masesgården, kommer nog bli en utmaning i många aspekter. Jag fick information om att det inte finns kaffe, alkohol, kött, fisk och ägg på Masesgården, jag kan avstå från allt utan problem förutom kaffet. Vet att det finns vattenkokare på rummet så en burk näskaffe kommer att få följa med på resan.

Min andra utmaning blir nog att jag måste fronta min sjukdom själsligen, vilket jag nog inte gjort så mycket. Vi blir åtta tjejer som haft bröstcancer i gruppen, undrar hur det kommer att kännas, spännande, intressant, vet inte faktiskt. Det jag vet är att jag inte alls vill känna tillhörighet till en grupp som haft bröstcancer, men jag har väl inget val, bara att hänga med.

Nu är det i alla fall bara jag och mina löss som åker bort i en hel vecka, alla andra får stanna hemma, ska bli så skönt att bara få ägna sig åt sig själv.

 

Så var det dags att checka ut strålbehandlingen, 25 gånger är nu gjorda. Tanken från början var att det skulle ta fem veckor att avverka dessa 25 gånger men det tog sex för maskinen var trasig en vecka mitt i. 

Jag och Åsa hade bestämt sedan länge att vi skulle fira med stekt strömming på Restaurang "Kajplats 9" i Västerås, vilket vi också gjorde. Milla hängde på och körde, det blev lyckat.

 

Nu får det vara slut på allt pass hoppas jag, ska bli skönt att få återvända till ett mer normalt liv igen.

Peruken har jag lagt undan sedan en vecka tillbaka och håret växer så det knakar.

 

Är dock ganska brännskadad av strålningen och det kommer att bli sämre i två veckor till, lite efterverkningar, men sen hoppas jag att det ska läka och bli fint igen. 

 

Nästa steg i detta är vecka 42 då jag åker på rehab till Masesgården i Leksand. Den veckan ska jag ta hand om min själ, tror det kommer att behövas då jag bara under dessa 8 månader kört på med jobb och allt annat som man vill hinna med. Dags att hitta bromsen.

 

Skickar med bild från "strålstället" och bild från kajplats 9.

 

Nu är jag inne på min tredje vecka av fem på strålenheten och det rullar på ganska bra. Förra veckan krånglade strålmaskinen och jag fick bara en dos på måndagen och resten av veckan var inställd. Några av dagarna fick jag  till Västerås men åka hem igen i ogjort ärende. 

Jag undrade lite hur det blir när jag inte får mina dagliga doser, läkaren på onkologen gör individuella behandlingsplaner för det, troligen får jag bara fortsätta några dagar till efter tänkt avslutad behandling.

I dag har jag sällskap av Evelina i väntrummet, tack för det.

 

Håret börjar komma tillbaka och jag älskar att stryka handen över huvudet och känna stubben. Dagen då jag lägger undan peruken och mössorna börjar närma sig men jag tycker fortfarande att det känns lite för bart på huvudet ännu.

.....sa sköterskan på strål idag.

Nu har jag avverkat första veckan och det har gått bra men jag är fortfarande osocial. Jag säger inte ett enda ord mer än jag behöver, och då  rör det sig om mitt personnummer som jag måste uppge.

Att jag får veta att de spelar Elvis varje fredag får mej ändå att känna att vad man än håller på med så blir det också en vardag, jag har alltså fyra Elvisfredagar kvar att se fram emot. 

Jag har fått väntat ungefår en till en och en halv timma varje gång denna vecka och i dag bestämde jag att även denna väntan måste förgyllas på något sätt. I dag hade jag med mej en liten termos med kaffe och nygjord smothie, så gott.

Jag sätter mej vid ett bord och dukar upp min Ipad och jobbtelefonen, papper och penna och kaffet, trivs riktigt bra. Jag smygdricker kaffet för jag tror att dom andra skulle också vilja ha. Kanske vi har kafferep allesammans så småningom. 

Jag måste vara lite försiktig med hur mycket jag tar fram på bordet för när dom ropar upp mitt namn måste jag snabba på, det är ju ändå löpande band. Skor och halsband har jag redan tagit av för att spara lite tid. 

Det är drop in med kösystem, vilket innebär att jag har fått en liten inplastad lapp med mitt namn på, när jag kommer till väntrummet sätter jag en klädnypa med nästa nummer på och lägger i en korg, mycket avancerat:)

 

Allt går så bra i Västerås, det finns till och med 6 parkeringsplatser som är avsatta till strålenheten, också precis vid ingången som MC platserna och man hittar alltid en tom plats.  När man ställer sig på dessa "strålenheten" platser vet alla som vistas på parkeringen att man har cancer men det får man ta. Så finns också Easy park systemet där, vilket innebär att man laddar ner en app på telefoen och på ett smidigt sätt betalar parkeringsavgiften via telefonen. Jag har fått en dekal på posten med "Easy park" som jag satt på bilen, då vet parkeringsvakten var han skall söka min avgift någonstans, oj va Ackis har mycket att lära.

 

Tänk så bra allting går ändå.

Så var det dags, har nästan längtat till måndagen den 5 augusti för då börjar strålbehandlingen, nått som inte har börjat kan heller inte bli klart.

Träffade en läkare först som svarade på alla mina frågor, hade en lång lista denna gång:

- När börjar håret växa?

- Biverkningar av tabletterna jag måste äta?

-Hur sjukskrier jag mej under rehabveckan?

-Jag har ont i ryggen, kan det vara metastaer eller är det bara för jag börjat spela golf?

-Resultatet på min bentäthetsundersökning? mm mm

Jag var förvånad själv över hur mycket frågor jag hade denna gång, för en sak måste jag säga, och det har jag sagt förut, att informationsflödet är det inget fel på.

 

Nu är klockan åtta på morgon, strålningsdag två, och jag sitter i väntrummet till strålbehandlingen. Här sitter män och kvinnor i alla åldrar och det är lite absurt att alla som sitter här har cancer, men det är absolut inget "dödens väntrum". Alla hälsar på varandra glatt men jag hälsar inte på någon, känner i hela min kropp att jag inte vill tillhöra det här gänget men man "trillar väl dit" så småning om, ska ju hit 23 gånger till.

 

När man strålas liknar det mest som om man skall röntgas och det tar inte mer än tio minuter hela seansen. Tyvärr är det lite kallt på salen och man är ju så avklädd, inget trevligt att behöva ligga och frysa, men det är ju ändå för en kort stund.

Jag har också fått en kortisonsalva jag skall smörja med på strålområdet, viktigt att sköta om huden, bara hålla tummarna att den inte blir så påverkad.

 

Känns bra att vara igång nu med strålbehandlingen.

 

CTRF står för Cancer- och Trafikskadades Riksförbund och är en idiell organisation med fokus på individens rehablilitering och friskvård. Jag vill passa på att sprida informationen om CTRF och att man kan lämna bidrag till föreningen för att de skall kunna forstsätta med sin rörelse. Du kan läsa mer om CTRF på www.ctrf.se. Det jag också vill med denna information är att sprida till andra i min situation att CTRF finns och man kan få bidag till bland annat en rehabiliteringsvecka.

 

Jag fick ett tips av en kamrat om CTRF, liksom jag drabbats av bröstcancer, att skriva till föreningen och ansöka om en veckas rehabilitering. Jag ansökte med hjälp av påskrfter från läkare om mitt behov till en rehabilieringsvecka samt min egen motivering av behov till rehabilitering efter mina behandlingar. Min egen motivering handlade om vikten av att sänka mitt tempo och hitta en levnadsnivå som är hållbar i längden. Att bara få tänka på mig själv för en stund och se till mitt eget bästa skulle vara stärkande och viktigt för mig.

 

Rehabiliteringsveckorna har olika inriktningar och den inrikting som jag kände berörde mej var "MITT I LIVET" och vände sig till kvinnor som drabbats av bröstcancer och som befinner sig just mitt i livet. Rehabiliteringsveckan är på Masesgården i Leksand.

Nu har jag precis fått besked att jag är beviljade vecka 42 på Masesgården och det är ett bidrag som motsvarar 12 000 kronor, så fantastiskt. Jag ska använda den veckan till att reflektera och reagera på min sjukdom, att prata med andra i samma situation och att bara vara. 

Tack till CTRF och naturligtvis tack till alla de som skänkt pengar till föreningen!

 

Första dagen på semestern ägnade jag åt förberedelser inför strålningen. Var på Västerås lasarett, onkologavdelningen,10.00 för att träffa onkologsköterskan och göra en CT. CT gör man för att man vill skapa en 3D bild av min bröstkorg så man har koll på hur mycket strålning jag tål.

Sköterskan var en "rookie", sa han, för det var en han, typ 35 års åldern, Joha. Joha var jätte duktig och informerade så det rykte ur öronen.

Kändes inte allt för bekvämt att ta av allt på överkroppen och lägga upp sig i ett monster till röntgenapparat, man får stå ut med mycket i dessa behandlingstider. Tänker alltid på att det är bara att gilla läget, huvudsaken man blir frisk igen.

Joha mätte och kryssade på min kropp men han började med det viktigaste, nollpunkten.

Mitt på bröstbenet tatuerade han in en prick som är utgångspunkten för alla andra kryss på min kropp. Han avslutade med att sätta plåster på alla kryss så de inte försvinner till det är dags att börja strålas,

13.00 den 5 augusti kör vi i gång. 

Nu först gäller semeter och jag kommer få tre veckor, är lycklig för det, ......"man får inte har för stora pretentioner".

 

Så kom dagen ändå när det var dags för sista cytostatikadosen, det är så fantastiskt att det finns slut på detta och man får checka ut. 

Picknick korgen var packad på morgonen som vanligt, köttbullar och rödbetssallad på mackorna, härligt gott.

Åsa stod klar i hallen 9.00, dags att åka till Ackis. 

Allt gick bra även denna gång. Kändes lite tomt när det var dags att åka hem, inga nya blodprovtagningstider, ingen ny läkartid, "du är utskriven från onkologavdelningen nu och hänvisas till mottagningen framöver" var hälsningen. Ni kan inte fatta hur skönt det känns att slippa få mer cytostatika och framför allt nu kan håret få börja växa igen.

Mina fanastiska väninnor ordnade en liten fest på eftermiddagen så vi firade sista dosen. Vi ska minnas allt det roliga kring denna resa, och det är så häftigt att faktiskt har roliga minnen från denna vår vars inehåll inte var allt för upplyftande.

I dag  är det fredag, det var i måndags jag fick dosen och veckan har gått bra men jag känner i dag att cellkriget har startat i min kropp, men vad gör det, det är ju sista gången.

Infarten jag har inopererad får sitta kvar, kanske ett år så man är säker på att allt är borta, den behöver spolas var tredje månand bara.

Nu dags att blicka frammåt, kanske är jag halvdålig några dagar till men sen får det vara nog. Semestern står för dörren även för mej och jag ska njuta mina lediga dagar, ladda batterierna till nästa kapitel, men det pratar vi inte om en dag, var sak har sin tid.

Idag var jag på inskrivning i Västerås, Det är helt fantastiskt hur allt rullar på och fungerar bra. Träffade en jättetrevlig doktor, kände mej väl omhändertagen. I Västerås är det dropp in som gäller, jag kan komma när som helst mellan 8 -16 för strålbehandling, helt perfekt. 

Tommy och jag tog motorcyklarna till Västerås dels för det är fin MC väg genom Irsta och lagom långt och dels för dom håller på med vägarbete, blir det kö kan man köra om lite försiktigt.

Jag kommer ta min MC så mycket vädret tillåter,  jag kommer kunna ställa motorcykeln precis utanför dörren till onkologen då har jag typ 10 m till väntrummet på strålenheten, bekvämt ska det va. 

Femte behandlingen var tuffast hittills. Det tog en vecka och en dag innan det "släppte". Det är en fantastisk känska när man känner att kroppen är på banan igen, som att gå från puppa till fjäril. När jag är påverkad av cytostatikan så har jag inte ont någonstans och mår inte däligt men kroppen är matt och plötsligt en morgon vaknar man med full energi och allt känns som vanligt, gillar känslan.

 

Idag kom ett efterlängtat besked att jag fått godkänt på att få åka till Västerås på mina strålbehandlingar. Vilken skillnad i tid att åka till Västerås i stället för Uppsala typ 15 minuter istället för en timme, hallelulja moment. Srålbehandlingarna är varje dag i fem veckor utom lördag och söndag, kommer att bli tufft så jag har till och med tänkt sjukskriva mej under dessa veckor, halvtid. 

 

Det jag mest ser framemot är att mitt hår snart ska börja växa, bli spännande att se vilken färg det har, troligen grått. Det får vara vilken färg det vill bara det börjar växa någon gång, saknar mitt hår massor.

Ska njuta av beskedet nu och dikta nån snapsvisa till sillen i midsommar.