villovagen.blogg.se

Jag hade tänkt åka till Mallorca en vecka mellan behandlingarna. När man kommit "halvvägs" som jag vet man lite  hur man mår och vilka dagar som är sämre och vilka som är bättre.  Jag prickade in en resa som skulle passa i tid. Jag bokade och Åsa skulle hänga på som resesällskap, hur perfekt som helst. Kanske jag i alla fall ska höra med onkologen så jag inte missat något. Jag pratade med sköterskan på onkologen och hon tyckte det var en bra idé att resa bort ett tag. Vi ordnade så provtagnignen blev en dag tidigare ifall värdena inte var bra skulle jag hinna få sjukintyg och avboka. Precis innan "syster onkolog" skulle lägga på luren säger hon  "tänk bara på att inte ligga i solen, det går bra om du vistas lite i solen men har T-shirt på dej", suck, jag hade tänkt just det, att ligga i solen, nu känns inte resan som en bra idé längre. Jag visste att det inte var bra att sola när man äter kortison, och det skulle jag inte göra den här tiden på Mallorca, men det var inte bra för cytostatikan heller. Åsa och jag tar beslutet att inte åka, så trist.

Nya situationer ger nya möjligheter, jag åker till Oslo och hälsar på Isabelle istället.

Nu kommer jag till min rubrik.

När jag efter några tågbyten kommer på nästa tåget och letar på min plats sitter en kvinna i samma cupé med en scarf på huvudet. Åh, henne "känner jag", jag fick anstränga mej för att inte säga HEJ med ett stort leende och sätta igång ett samtal. Hon kändes ju så bekant, en sån där känsla man känner om man möter en kändis,  innan man fattat att det är en kändis så har man bara en "känner igen" känsla och man vill bara säga HEJ.

Det är nog så när man känner samhörighet, just nu med alla som har scarf eller peruk på huvudet, så känner man samtidigt en bekantskap, en lustig känna igen känsla.