villovagen.blogg.se

Nu har jag fått dos fyra och det var en tre kombination av gifter. Dos fyra satt som en smäck och allt gick bra. Den här omgången gifter ger framförallt illamående som biverkning så jag preparerade ordentligt men "illamående" medicin. Hjälpte bra men jag blev sååååå trött.

Nu när jag vet att även nya sorten inte ställde till det allt för mycket i min välorganiserade liv är det dags att känna att vardagen måste få komma. Försöka återställa tillvaron som den var innan diagnosen och det känns bara bra. Har börjat planera lite inför sommaren och hoppas att jag skall må bra veckorna mellan avslutad cytostatika och strålningen. Kanske en liten semester kan smyga sig in, vem vet.

Sängen på mitt kontor har jag plockat ner i källren, behövdes aldrig, så var det med det. Den första juli är sista cytostatikabehandlingen inbokad, visst är det helt otroligt va tiden gått fort, häftigt att kunna se slutet på skiten.

Har skrivit ett kärleksbrev till onkologen i Uppsala om att jag kan få åka till Västerås på stråling i stället för Uppsala. Jag har mindre en femton minuter till Västerås medan det tar minst en timma till UAS, med parkering och gående till kliniken blir det en och en halv timma. Strålningen är varje vardag i fem veckor så gissa om det gör skillnad.

Fick samtal från metabolmottagningen, jag hade en remiss på bentäthetsundersökning låg där. Då hade de sett att jag skulle på läkarbesök den 5 juni och bokat in en tid strax före läkarbesöket så jag slapp åka flera vändor, visst kan man bli imponerard, vilket kundfokus.

Inget ris idag heller bara ros.

Träffade en flyktigt bekant, på en gemensam tillställning, som jag vet haft bröstcancer och har precis opererat ett ny bröst.  Operationenen hon gjort är den jag framöver  kommer vilja göra, alltså ta från limpan på magen till att göra ett nytt bröst av. Kanske det var lite påfluget av mej men jag var så nyfiken så jag kunde spricka över hur den nya skapelsen blev, förstås. Jag frågade helt enkelt om jag kunde få se det nya bröstet, hon kände till min situation. Självklart får du se hur mitt nya bröst blev, vi går in på toaletten. Sagt och gjort, in på toaletten och hon drog upp sin blus blottade bröstet och ljuv musik uppstod. Tårarna rann på mej när jag fick se det fina perfekta bröstet, det var helt otroligt. Jag har varit så rädd för att ta reda på hur det kommer att blir efter operation, har inte velat googlat på det med risk för att bli besviken, "...åh, den ljusnande framtid är min..."

Jag hade tänkt åka till Mallorca en vecka mellan behandlingarna. När man kommit "halvvägs" som jag vet man lite  hur man mår och vilka dagar som är sämre och vilka som är bättre.  Jag prickade in en resa som skulle passa i tid. Jag bokade och Åsa skulle hänga på som resesällskap, hur perfekt som helst. Kanske jag i alla fall ska höra med onkologen så jag inte missat något. Jag pratade med sköterskan på onkologen och hon tyckte det var en bra idé att resa bort ett tag. Vi ordnade så provtagnignen blev en dag tidigare ifall värdena inte var bra skulle jag hinna få sjukintyg och avboka. Precis innan "syster onkolog" skulle lägga på luren säger hon  "tänk bara på att inte ligga i solen, det går bra om du vistas lite i solen men har T-shirt på dej", suck, jag hade tänkt just det, att ligga i solen, nu känns inte resan som en bra idé längre. Jag visste att det inte var bra att sola när man äter kortison, och det skulle jag inte göra den här tiden på Mallorca, men det var inte bra för cytostatikan heller. Åsa och jag tar beslutet att inte åka, så trist.

Nya situationer ger nya möjligheter, jag åker till Oslo och hälsar på Isabelle istället.

Nu kommer jag till min rubrik.

När jag efter några tågbyten kommer på nästa tåget och letar på min plats sitter en kvinna i samma cupé med en scarf på huvudet. Åh, henne "känner jag", jag fick anstränga mej för att inte säga HEJ med ett stort leende och sätta igång ett samtal. Hon kändes ju så bekant, en sån där känsla man känner om man möter en kändis,  innan man fattat att det är en kändis så har man bara en "känner igen" känsla och man vill bara säga HEJ.

Det är nog så när man känner samhörighet, just nu med alla som har scarf eller peruk på huvudet, så känner man samtidigt en bekantskap, en lustig känna igen känsla.

Nu har jag för första gången schamponerat min peruk, jag var jättenervös att jag skulle göra fel. Bruksanviskningen har förkommit bland alla andra informationsblad som vällt in om bröstcancer. Jag måste helt enkelt ringa min frissa och fråga,

Så här gör man:

1. mät upp cirka en liter vatten, det får inte vara för varmt, helst lite kylslaget.

2. tillsätt en matsked av ett specialscampo, blanda.

3.  lägg i peruken och låt ligga i 10 minuter.

4. skölj väl i kylskaget vatten.

5. mät upp en liter vatten igen

6. nu i med en matsked specialbalsam

7, lägg i peruken och låt ligga i 10 minuter.

8. ta upp peruken och skaka av den lägg  den på en handuk till nästa dag, då är den torr och frisyren intakt.

En gång i veckan ska man schamponera peruken. Varje dag jag använt peruken sprayar jag lite condition så är den fräsch igen.

Missade att tala om för Tommy att jag tvättat peruken. Jag hade lagt den på en handuk i badkaret, vilket inte var helt smart, ståpäls kan man säga, liknade ett avhugget huvud. Nu får jag titta själv på alla deckare igen..