villovagen.blogg.se

Idag var jag på inskrivning i Västerås, Det är helt fantastiskt hur allt rullar på och fungerar bra. Träffade en jättetrevlig doktor, kände mej väl omhändertagen. I Västerås är det dropp in som gäller, jag kan komma när som helst mellan 8 -16 för strålbehandling, helt perfekt. 

Tommy och jag tog motorcyklarna till Västerås dels för det är fin MC väg genom Irsta och lagom långt och dels för dom håller på med vägarbete, blir det kö kan man köra om lite försiktigt.

Jag kommer ta min MC så mycket vädret tillåter,  jag kommer kunna ställa motorcykeln precis utanför dörren till onkologen då har jag typ 10 m till väntrummet på strålenheten, bekvämt ska det va. 

Femte behandlingen var tuffast hittills. Det tog en vecka och en dag innan det "släppte". Det är en fantastisk känska när man känner att kroppen är på banan igen, som att gå från puppa till fjäril. När jag är påverkad av cytostatikan så har jag inte ont någonstans och mår inte däligt men kroppen är matt och plötsligt en morgon vaknar man med full energi och allt känns som vanligt, gillar känslan.

 

Idag kom ett efterlängtat besked att jag fått godkänt på att få åka till Västerås på mina strålbehandlingar. Vilken skillnad i tid att åka till Västerås i stället för Uppsala typ 15 minuter istället för en timme, hallelulja moment. Srålbehandlingarna är varje dag i fem veckor utom lördag och söndag, kommer att bli tufft så jag har till och med tänkt sjukskriva mej under dessa veckor, halvtid. 

 

Det jag mest ser framemot är att mitt hår snart ska börja växa, bli spännande att se vilken färg det har, troligen grått. Det får vara vilken färg det vill bara det börjar växa någon gång, saknar mitt hår massor.

Ska njuta av beskedet nu och dikta nån snapsvisa till sillen i midsommar.

 

 

 

 

 

 

Nu börjar nedräkningen på allvar när det gäller cytostatikan, 5 behandlingar av 6 är gjorda.

Utflykten till Ackis går numera på rutin och både jag och Åsa längtar lite till våra stunder när vi fikar och myser på onkologkliniken. Äggmackor och en glömd påskmust samt en ostbricka till kaffet innehöll matsäcken denna gång.

Träffade en annan sköterska denna gång, Emma, hon var lika trevlig och duktig som Lotten. Emma förhörde sig om mina biverkningar och hur jag mått. Åsa och jag tittar på varandra och förklarar efter bästa förmåga tillsammans hur det varit. Vi la till med glimten i ögat att vi inte är ett gift par utan har en varsin man, det är lugnt konstaterar Emma "jag är inte fördomsfull".

Jag blir trött efter dessa behandlingar, troligen av all illamående (antiemitica) medicin jag får för att motverka biverkningarna, så Åsa får köra hem. Åsa fixar alla växlarna bra fast jag har 6 på min bil och hon har inga på sin, en utmaning av rang, bra jobbat Åsa! 

Lunch på verandan, Milla sluter till för att kolla om jag överlevde dagens dos, skönt med vänner.

 

Klocka är nu halv fyra tidig morgon när jag skriver detta, kan inta sova, det är mycket som far i huvudet efter en sådan här dag, allt från min sjukdomssituation till jobbfrågor, ska ta emot ett studiebesök från Kumla i morgon, måste styras upp. Synd dessutom att sova när Göken gal allt han kan och håller mej sällskp, blev en liten Gökotta, svårslaget!

Är det så att det man är uppslukad av ser man överallt? Ska man ha barn ser man gravida överallt, är man hungrig ser man mat överallt, har man cancer finns det cancer överallt. Tittar på "Borgen" Svt 1 varje måndag, gillar serier med framgångsrika kvinnor. Så hinner vi inte ens till avsnitt tre förrän Birgitte, den framgångsrike kvinnan, har fått bröstcancer, förstadie i alla fall. Birgitte snor dessutom min kommentar "jag tänker fortsätta jobba" . Lite imponerad blir jag över hur verklighetstroget det är för en gång skull, brukar inte vara det när man skall spegla sjukvård i serier. 

Ska faktiskt ta en tankeställare inför strålningsveckorna, kanske inte fel att sjukskriva sig halvtid i alla fall, kan bli svårt att ta telefonstamtal i "apparaten", och dessutom tänker jag inte bli stadsminister som Birgitte.

Jag blev väldigt berörd av dagens avsnitt, säskilt när hon tar mod till sig och berättar för sina barn. Det är så mycket man inte vet när man ska berätta såna saker, förstår dom? Hur tar dom det? Hur påverar det dom? Vad tror dom innerst inne? Hur känns det för dom? När jag berättade för Isabelle och Evelina att jag har fått bröstcancer så gick det så mycket lättare än jag vågat hoppas på. Dom lyssnade och förstod och jag kände stödet från dem  som ett bokstöd i bokhyllan, mina fina fantastiska flickor.