Inför vecka 42
Min konvalescent vecka börjar närma sig, helt otroligt va fort tiden går. Det är ett tag sen jag skrev, lite lat tror jag.
Strålningen blev klar så småningom, lite försenat eftersom maskinen var trasig en hel vecka. Förseningen gjorde att först firade jag med mina väninnor när jag skulle varit klar med strålningen, sen firade jag med min mamma, pappa, Tommy och Evelina med en middag när jag var klar, bra va. Det finns alltid nått att glädjas åt i vardagsbruset.
Jag blev ordentligt sönderbränd efter strålningen, nått jag inte räknat med. När allt gått så bra blev strålningen det värsta, märkligt, hade hört att det var det lättaste jämfört med cytostatikan. Nu i skrivandet stund är är allt läkt och jag mår bra igen. Jag har ju jobbat hela tiden så det var inte alltid så skönt att sätta på sig kläderna på brännskadan, med lite värktabletter och stor portion envishet så funkade det skapligt ändå.
Nu har jag köpt biljett till Leksand och Masesgården, kommer nog bli en utmaning i många aspekter. Jag fick information om att det inte finns kaffe, alkohol, kött, fisk och ägg på Masesgården, jag kan avstå från allt utan problem förutom kaffet. Vet att det finns vattenkokare på rummet så en burk näskaffe kommer att få följa med på resan.
Min andra utmaning blir nog att jag måste fronta min sjukdom själsligen, vilket jag nog inte gjort så mycket. Vi blir åtta tjejer som haft bröstcancer i gruppen, undrar hur det kommer att kännas, spännande, intressant, vet inte faktiskt. Det jag vet är att jag inte alls vill känna tillhörighet till en grupp som haft bröstcancer, men jag har väl inget val, bara att hänga med.
Nu är det i alla fall bara jag och mina löss som åker bort i en hel vecka, alla andra får stanna hemma, ska bli så skönt att bara få ägna sig åt sig själv.
